Dags att tänka efter före!

I en debatt om EUs konstitution och kravet på en folkomröstning också i Sverige, sade EU:nämndens ordförande, Tommy Waidelich ungefär följande: ”Det är onödigt med en omröstning, ty konstitutionen handlar inte om så stora förändringar. Det hade varit rimligare med omröstningar om Amsterdam- eller Nice-fördragen, där var maktöverföringen till EU betydligt större”.

Det är möjligt. Många krävde också folkomröstning både om Amsterdam- och Nice-avtalen. Detta avvisades, i riksdagsdebatten t ex av Magnus Johansson (s) med motiveringen att (Amsterdam-)fördraget ”inte i sak innebär några omvälvande förändringar”, något som dåvarande utrikesministern Lena Hjelm-Wallén instämde i.

Skillnaden mellan före och efter är ett återkommande inslag i EU-debatten. Nu så här i efterhand gäller tydligen att t ex Amsterdamavtalet innebar en rätt betydande maktöverföring till EU- något som borde berättigat till en folkomröstning. När det begav sig, och fördraget skulle ratificeras, framhölls istället dess ofarlighet och att det egentligen inte ändrade något i maktförhållandena mellan Sverige och EU.

Jag tror att samma sak gäller för den nuvarande konstitutionen. Nu framställs den som ett tämligen harmlöst aktstycke som ändrar föga i existerande fördrag. Men jag är övertygad om att om tio år kommer man att betrakta konstitutionen som ett avgörande steg i EUs utveckling, ett avtal av samma betydelse som Rom- eller Maastrichtfördraget. Om tio år kommer man att förvånas över att svenska folket inte i något val fick ta ställning till ett fördrag av sådan betydelse som EUs nya konstitution.

Det är sant att konstitutionen i långa stycken är en hopsamling av redan existerande fördrag. Men många andra påståenden är felaktiga. Konstitutionen är t ex inte mer lättförståelig än existerande fördrag, artiklarna är ofta betydligt luddigare. Att den skulle vara lättare för medborgarna att förstå, och att den tillkommit av detta skäl, är rent nonsens. Det är t ex ofta hart när omöjligt att utläsa exakt vilken beslutsform som tillämpas på ett visst område, och exakt var gränserna för EUs befogenheter går. Skall man förstå exakt vem, vad och hur besluten skall tas i EU kräver det månader av heltidsstudier av konstitutionstexten.

Det helt avgörande är emellertid att konstitutionen innebär en betydande maktöverföring till EU och att denna överföring på samma gång kringskär makten hos de nationella parlamenten. Låt mig ge några exempel. Genom konstitutionen tar unionen definitivt steget från att besluta med enhällighet mellan länderna (vilket var regeln då EU bildades), till att avgöra med majoritetsbeslut. Regeringen anser inte att detta i sig innebär någon maktöverföring, vilket är en inställning som är snudd på obegriplig. Med majoritetsbeslut kan ju Sverige tvingas anta lagar som både riksdag och folk är emot – med enhällighet finns alltid rätten till veto mot ett oacceptabelt lagförslag. Regeringens hållning är också motsägelsefull eftersom man för vissa områden, framförallt försvarspolitiken, framhåller just kravet på enhällighet som garanten för den svenska säkerhetspolitiken.

I konstitutionen skriver man också explicit in EG-rättens företräde framför nationella lagar inom EUs befogenhetskategorier. Detta – en uttrycklig s.k. plattläggningsparagraf- avvisades av riksdagen inför EU-inträdet. Visserligen gäller nu i praxis att EG-rätten ges företräde framför nationella lagar, men det är, som statsvetare påpekat, något helt annat när man nu ger EG-domstolen en fördragsartikel att ta spjärn emot när den avkunnar sina domslut. Finns det t ex något som hindrar att domstolen nu olagligförklarar Sveriges presstöd med hänvisning till de övergripande konkurrenslagarna?

På en rad konkreta områden sker alltså en maktöverföring. Samtidigt skärps formuleringarna på ett sätt som innebär en de facto-förändring av det politiska innehållet. I tidigare fördrag skrev man t ex att försvarssamarbetet ”på sikt skulle kunna leda till” ett gemensamt försvar. Nu skriver man uttryckligen att det ”kommer att” leda till ett gemensamt försvar. Visserligen kräver ett sådant beslut enhällighet, men genom att anta konstitutionen godkänner Sverige ett fastställande av målet, dvs. ett gemensamt försvar. I sin tur innebär det att Sverige förbinder sig att i framtiden uppge vår alliansfrihet. Är vi inte villiga till detta skall vi heller inte godkänna fördraget. ”Man skall inte gå med i en klubb vars målsättning man inte delar” som tidigare utrikesministern Torsten Nilsson formulerade saken.

Tio års medlemskap i EU bör ha lärt oss, inte minst oss socialdemokrater, att noga läsa det finstilta innan vi skriver under nya EU-fördrag. När vi gick med försäkrades vi t ex att vi ingalunda förband oss att uppge vår alkoholpolitik. Detta visade sig falskt. Vi fick också försäkringar om att EU-medlemskapet på intet sätt hotade våra kollektivavtal. Det var korrekt endast såtillvida att rätten att sluta kollektivavtal är ograverad. Men den faktiska möjligheten att upprätthålla avtalen eroderas i rask takt när skrivnigarna om den fria rörligheten och etableringsfriheten konkretiseras i EU-lagar av typ tjänstedirektivet.

Konstitutionen är ingen bagatell. Dess betydelse illustreras inte minst av att tio länder redan beslutat om en folkomröstning i frågan. Den är ett viktigt steg i EUs utveckling mot mer överstatlighet. Samtidigt cementeras den högerinriktade ekonomiska politik som finns fastlagd i portalparagraferna om marknadsekonomi och fri konkurrens. Att man ändrat skrivningarna så att EU nu skall ”sträva efter” full sysselsättning istället för som tidigare enbart ”hög” sysselsättning är naturligtvis en förbättring. Men i praktiken betyder det ingenting för den ekonomiska politiken eftersom man samtidigt skärper skrivningarna om prisstabilitetens primat.

Sakta börjar det gå upp för många inom Europas socialistpartier att EU inte levererat det sociala Europa som utlovades då Maastrichtavtalet formulerades. Inom Frankrikes socialistparti som tidigare med entusiasm bejakat EUs utveckling har tvivlet redan växt dithän att bortåt 40% röstade nej till konstitutionen. Och i Belgien, Tyskland, Tyskland, Österrike och Polen har de socialdemokratiska ungdomsförbunden tagit ställning mot densamma.

Svensk socialdemokrati bör avvisa konstitutionen och istället kräva ett fördrag som inte bara tillåter oss att föra en socialdemokratisk politik, utan även –i demokratins intresse - kraftigt beskär EUs växande makt. Det är dags att tänka efter före.

Tillbaka