EUs konstitution kräver en grundlagsförändring

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Så lyder portalparagrafen i regeringsformens första kapitel om statsskickets grunder. Konkret betyder det att de lagar varmed landet skall styras skall stiftas i Sverige av de valda ombuden i Sveriges riksdag.

Regeringsformen tillåter dock att vi lämnar över beslutanderätt till EUs institutioner, men enligt riksdagsbeslut förra året är detta tillåtet enbart om det inte ” rör principerna för statsskicket”. Om överlåtelsen rör statsskicket måste en grundlagsändring ske. Kärnpunkten i diskussionen om de framtida konstitutionen avser detta: innehåller förslaget sådana förslag som rör principen om t ex svenska folkets rätt att själv stifta egna lagar.

Regeringen svarar nej på detta. I förslaget till konstitution överlåts ingen ny beslutsrätt menar man och avvisar därmed kraven på en grundlagsändring. Vi menar att detta är både sakligt felaktigt och vilseledande. Framtidskonventets förslag innebär både en utvidgning av EUs makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar. Förändringarna innebär alltså en överlåtelse av beslutsrätt som i högsta grad rör ”principerna för statsskicket.”

Författningen innehåller 26 (gamla) rättsområden där det föreslås att beslutsformen ändras från krav på enhällighet till kvalificerad majoritet i ministerrådet. I ytterligare 12 nya rättsområden inför man beslut med majoritetsregler. Det gäller t ex samarbete om civilrättsliga frågor eller skydd av personuppgifter. När man på detta sätt går från krav på enhällighet till majoritetsbeslut så godkänner man principen lagar kan stiftas mot enskilda länders vilja. Det spelar ingen roll om så 100% av Sveriges riksdag har en annorlunda uppfattning i en fråga, med majoritetsbeslut kan rådet ändå stifta lagar som omedelbart blir giltiga också i Sverige.

Den stora övergången från enhällighet till majoritetsbeslut borde vara nog för att motivera en grundlagsförändring. Men regeringen menar att formerna för ett beslut inte spelar någon roll. Denna position är ohållbar. När enhällighet krävs kan Sverige stoppa (och ändra) alla för oss oönskade beslut. Riksdagen behåller då den yttersta makten. När man går över till majoritetsbeslut kan vi alltid bli nedröstade. Alla övergångar från enhällighet till majoritetsbeslut innebär en överföring av beslutsrätt och en motsvarande begränsning av riksdagens egna möjligheter.

Den förslaget till konstitution innehåller även andra frågor som rör vår grundlag. Den viktigaste är att EU-parlamentet ges medbeslutanderätt på de flesta rättsområden. Det betyder att EU-parlamentet kan stoppa en lag (eller tvinga fram en ändring) trots att den godkänts av samtliga länders parlament, något som naturligtvis innebär en principiellt viktig inskränkning av t ex den svenska riksdagens möjligheter att stifta lagar.

Dessutom gäller att man uttryckligen skriver in EU-rättens företräde framför nationella lagar. I praktiken betyder detta att vi i fördraget skriver in den ”plattläggningsparagraf” som riksdagen avvisade inför EU-anslutningen 1995. Som t ex juristerna Jörgen Hettne och Ulf Öberg påpekat innebär detta att EU-domstolen blir en överordnad författningsdomstol som suveränt avgör både hur fördragen skall tolkas och var gränserna för EUs rätt går. EU-domstolen får rätt att avgöra även frågor som direkt berör vår grundlag.

Slutligen berörs ändras Sveriges möjlighet att utöva makt genom de förändrade röstreglerna. Genom att ändra kraven för kvalificerad majoritet (man behöver nu 60% av befolkningen bakom ett förslag) så gör man det lättare överhuvud att genomdriva EUs lagstiftning. Och eftersom kommissionen är det enda organ som får ta initiativ till EU-lagar så kan vi förvänta oss att antalet lagar som föreslås (och accepteras) kommer att öka. Genom att föra in krav på befolkningsmängden för beslut i nya rättsområden stärks också de större länderna. Tre av de fyra stora länderna (England, Frankrike, Tyskland och Italien) kan alltid stoppa ett beslut i rådet. Norden i förening med de baltiska staterna kan aldrig göra detta.

Ända sedan vi anslöt oss till EU har det skett en gradvis förskjutning av maktfördelningen mellan nationella parlament och EUs institutioner. Vid vår anslutning var det 12 områden som avgjordes med majoritetsbeslut. Efter Nice-fördraget ökades detta till 34, och nu planeras alltså för cirka 70 områden där majoritetsbeslut skall råda. Samtidigt har EU-parlamentet fått medbeslutanderätt över nästan hela fältet. Det är en maktförskjutning vars omfattning aldrig klargjorts för det svenska folket och till vilken man aldrig har fått möjlighet att ta ställning.

Låt oss ge ett konkret exempel. Då det gäller utrikes- och säkerhetsfrågor angavs i Maastrichtavtalet (som vi anslöt oss till) att det ”på lång sikt” skulle utformas en gemensam försvarspolitik som ”med tiden skulle kunna” leda till ett gemensamt försvar. I Nicefördraget tog man bort ”på lång sikt” och ersatte det med att försvarspolitiken skulle utformas ”gradvis”. I det nuvarande förslaget tar man så bort vad som ”skulle kunna” hända och skriver direkt att försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar”. Samtidigt skriver man att medlemstaterna skall ”förbinda sig att förbättra sina militära resurser”.

Det är möjligt att detta stannar vid ord. Men det är också möjligt att Sverige genom att skriva under detta förbinder sig att inte nedrusta, eller i varje fall att vi överlåter åt EU-domstolen att avgöra om vår försvarspolitik är acceptabel eller ej. Fördrag är inga glasklara texter- när vi gick in i EU trodde regeringen t ex att Sverige skulle kunna behålla införselreglerna för alkohol, och man lovade också detta i den officiella broschyr som beskrev EU-avtalet för medborgarna. Nu vet vi att detta var fel och det enda vi vet nu är att i morgon blir det EU-domstolen som skall tolka vad vi skrivit under.

Det är omöjligt, anser vi, att hävda att ”principerna för statsskicket” inte berörs av framtidskonventets förslag. Vi står inför en maktöverlåtelse som allvarligt inkräktar på själva portalparagrafen i regeringsformen, nämligen att ”all offentlig makt utgår från folket”. Skrivningarna om EU-rättens företräde är dessutom så tydliga att det är klart att EU-domstolen ges företräde även över andra delar av vår grundlag, t ex tryckfrihetsförordningen. Skall det föreliggande förslaget till EU-konstitution antas måste den svenska grundlagen ändras.

Grundlagen kan ändras endast genom en folkomröstning eller genom två riksdagars beslut. Men här har talesmän för regeringen hävdat att frågan skall avgöras i nästa års val till EU-parlamentet. Men hur skall detta ske? Detta val handlar ju inte alls om konstitutionen, och hur skall man tolka väljarnas utslag. Hänvisningen till EU-parlamentsvalet förefaller vara ett ytterligare exempel på den vilseledande information som EU-debatten är full av.

Det enda rimliga är att föra ut frågan till folket för en bred debatt, där man klart få diskutera huvudfrågan: hur mycket makt vill vi egentligen överföra till EU? Detta sker bäst i en folkomröstning. Förslaget till konstitution är mycket lite känt, här som i övriga EU. Endast ca 30% av medborgarna har överhuvud hört talas om att arbetet pågår med den grundlag som skall styra ländernas utveckling de kommande decennierna. Högst en tusental personer i Sverige (och motsvarande i övriga EU) känner innehållet i fördragstexten. Detta är demokratiskt oacceptabelt. En folkomröstning är det säkraste sättet att bekantgöra och förankra ett så stort beslut bland medborgarna.

Håkan Larsson, riksdagsman, (c)

Sören Wibe, riksdagsman, (s)

Tillbaka