Ett okunnigt och bortvänt folk?

Okunnighet, missnöje, högmod och ointresse för Europa. Det var dessa egenskap hos nej-sidans väljare som gav segern i EMU-omröstningen. Så är den tolkning som dominerat ja-sidans analyser efter den 14:e september. Den nådde sitt crescendo i en artikel av Maciej Zaremba (DN Debatt den 27/9) där han konstaterade att svenskarna ligger tryggt i botten vad gäller kunskap om Europas framtid. Svenskarna vill heller inget veta, fortsatte Zaremba och menade att Sverige är ”Europas mest bortvända land”.

Men den bild som Zaremba (och andra) ger av det okunniga folket är grundfalsk. Hans artikel är istället ett skolexempel på det vanligaste sättet att förfalska verkligheten, nämligen genom att presentera endast de fakta som passar ens fördomar.

Zaremba bygger sin tes på en (1) datauppgift. Det handlar om svaret på en fråga i en av de många undersökningar som handlar om EU-medborgarnas kunskaper om EU. (Eurobarometer Flash 142, 2003). Frågan handlade om vilken typ av text framtidskonventet sysslade med: ett utkast till fördrag om en konstitution, ett direktiv, en stadga eller en deklaration. Här svarade endast 10% av svenskarna rätt, majoriteten svarade helt ärligt att de ej visste, och med det hamnade vi sist av 25 länder. Detta är det (enda) fakta som Zaremba bygger sin artikel på.

Nu är det naturligtvis betänkligt att inte fler vet om konventets slutprodukt är en konstitution eller en stadga. Men viktigare är kanske ändå sakinnehållet, dvs. om folk vet vad konventet egentligen sysslat med. På 6 frågor där rätt och fel klart gick att identifiera hade svenskarna i genomsnitt 31% rätt, medan motsvarande tal för hela EU var 23%.På huvudfrågan (som handlade om vad konventet sysslat med) var svenskarna överlägset bäst av alla länder. Här hade 66% rätt mot endast 39% för EU som helhet.

Denna bild av svenskarnas (relativa) kunskap om EU-frågor går igen på flera ställen i de senaste årens Eurobarometrar. Man ställer t ex regelmässigt frågan om medborgarna har hört talas om EU-parlamentet, Ministerrådet och andra av EUs institutioner. I alla undersökningar jag tittat i (2001,2002,2003) ligger genomsnittet för Sverige högre än EU-snittet.

I samma undersökningar genomförs då och då rena kunskapstest om EU. Man frågade t ex (2001) om respondenterna visste vilken budgetpost som var den största i EUs budget: Rätt svar är naturligtvis den gemensamma jordbrukspolitiken, vilket endast 41% av svenskarna visste. Även om denna siffra är låg, så var den ändå den högsta bland EUs länder där genomsnittet hamnade på 25%. Av grekerna svarade 7% rätt . I en annan undersökning (2002) genomfördes en ”frågetävling” med fem enkla påståenden (t ex ”EU består av 12 stater” ) som det gällde att svara om de var sanna eller falska. Här kom svenskarna på 5:e plats med 45% rätt i svaren. Genomsnittet för hela EU var 38%.

I våras publicerades även en undersökning om hur mycket EU-medborgarna visste om utvidgningen , vilka länder som var kandidatländer etc. Även här var den genomsnittliga kunskapsnivån synnerligen låg (endast 1% av befolkningen kunde plocka ut de tio kommande medlemsländerna från en lista med 13 länder). Men nivån i Sverige var inte lägre än genomsnittet. Här kunde t ex 35% av befolkningen välja ut 3 eller fler länder, mot 26% för EU-genomsnittet. Det framgår även att 98% av svenskarna har hört talas om de olika kandidatländerna mot endast 90% för EU-genomsnittet.

Okunnigheten om EU är ett allvarligt demokratiskt problem för hela unionen och en huvudpoäng i nej-sidans kritik av bygget. Det är t ex signifikant att endast cirka 30% av alla EU-medborgare har överhuvud hört talas om förslaget till EU-konstitution, dvs. EUs framtida grundlag. Det är naturligtvis en demokratisk katastrof. Men istället för att diskutera detta på allvar försöker ja-sidan i svensk debatt genom ett selektivt urval av data göra det hela till en specifik svensk egenskap. Ett strukturellt demokratiskt problem hos EU framställs som en okunnighet hos svenskarna, speciellt nej-sidan. Det är inte underligt att man förlorar folkomröstningar med rekordsiffror då man äger denna snedvridna verklighetsuppfattning!

Och hur var det med intresset? Även här är Zaremba milt talat tendentiös. Ointresset för EU är ett generellt problem i hela EU, och inte specifikt svenskt. I två undersökningar (2001 och 2002) svarade 18 % av svenskarna att de var ointresserade av nyheter om EU. Men motsvarande tal för hela EU var cirka 30 %. Och i år genomfördes en undersökning om (o-) intresset för EU-parlamentets medlemmar. I Sverige hade 27 % inget intresse av att veta mer, men siffran för hela EU var högre, 30%. Till detta kan läggas att svenskarna (i snitt) är mer intresserade av politiska nyheter i allmänhet än andra EU-medborgare.

I valrörelsen mötte jag slutligen ofta påståendet att Sveriges nej till EMU berodde på vår rädsla för det främmande. Men i en rapport (mars 2001) från EUs centrum för övervakning av rasism analyseras attityderna i EU-länderna. I de allra flesta fall ligger svenskarna i den absoluta toppen vad avser en generös inställning till andra kulturer, religioner och folkslag. Det kan naturligtvis vara läpparnas bekännelse, men även den svenska praktiken, dvs. vår flykting- asyl- och ulandspolitik tillhör de mest generösa i västvärlden. Det ”bortvända landet” är en ren myt, konstruerad för att nedvärdera den utbredda EU-skepsis som finns i landet, precis som om EU vore lika med världen.

Hela ja-sidans teori om nej-sidans okunnighet, ointresse och främlingsfientlighet faller ihop som ett korthus då den konfronteras med fakta. Det är både rimligt och intellektuellt försvarbart att ifrågasätta den maktförskjutning från riksdag till EUs institutioner som sker inom ramen för medlemskapet. Så länge inte unionsentusiasterna kan förstå detta, utan fortsätter att tolka valutslaget som okunnighet, kommer den klyfta mellan väljare och valda som blottlades den 14:e september att finnas kvar och växa.

Sören Wibe

Tillbaka