2. EURON

Trots att den politiska "eliten", liksom näringslivets högsta företrädare, så gott som enhälligt stod bakom "Ja-sidan" röstade 2003 svenska folket med klar majoritet nej till att Sverige skulle avskaffa sin nationella valuta, den svenska kronan, och införa euron.
Efter den ekonomiska kraschen 2008 i de så kallade "PIIGS"-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) tystnade Ja-sidans häcklande av folkomröstningens resultat, då det stod klart att krisen till stor del berodde på de drabbade ländernas medlemskap i eurozonen. PIIGS-länderna saknade därigenom varje möjlighet att bedriva en egen penningpolitik, något som på ett verksamt sätt hade kunnat parera den ekonomiska krisen.
Man kunde dessutom konstatera’ att Sverige som icke euroland slapp medverka till de olika krislånen till "PIIGS"-länderna.

Jämfört med eurolandet Finland har Sverige haft en klart bättre ekonomisk utveckling.
Idag visar olika undersökningar på ett ännu starkare "euromotstånd" hos det svenska folket än det var 2003.
Ändå har inget av den tidens "Ja-partier” (inklusive vårt eget socialdemokratiska parti) beslutat att ta bort sitt stöd för euron.
Intrycket kvarstår därför, att dessa partier endast inväntar ett "gynnsammare" tillfälle att åter ta upp frågan om en svensk anslutning till euron.

SEUK föreslår:
att det socialdemokratiska partiet beslutar sig för att stödja ett bibehållande av den svenska kronan som Sveriges nationella valuta.

Åter