Politikens tröghetslag
Nyligen gick ett stort antal borgerliga ungdomspolitiker till kraftigt angrepp
mot den förda EU-politiken. De visade därmed att kritik mot unionen inte är en
affär enbart för vänstern och miljöpartiet. Vi välkomnar detta utspel. Vi skall
inte spara på krutet då det gäller att debattera mot varandra om politikens
innehåll. Men då det gäller demokratins former, reglerna för hur landet skall
styras, är det en styrka om vi kan enas över parti- och blockgränserna.
Vi som representerar en äldre politikergeneration
har varit vittne till hur den politiska makten allt mer förskjutits från
Sveriges Riksdag och regering till EUs institutioner. När vi var unga var EG en
tullunion, nu är det ett halvfärdigt statsbygge. Under 50 år har man talat om
subsidaritetsprincipen, men vi har inte sett ett enda beslut, där makt återförts
från EU till nationerna. Alla beslut om maktfördelningen har förstärkt
överstaten och försvagat nationernas självbestämmande.
Det som förvånat oss mest under denna resas gång
är tystnaden hos våra generationskollegor. De som företrätt våra partier i
riksdagen har utan protest lämnat över område efter område till Bryssel. En stor
del av våra partiers väljare är djupt kritiska till denna maktöverföring. Men
trots detta finns kritiken knappt representerad alls i riksdagen. Detta är ett
demokratiskt problem som inte försvinner bara för att våra partiledningar väljer
att blunda för det.
Det är möjligt att den bedövande EU-entusiasmen i
partiledningarna är ett generations-problem. Vi vet alla av egna erfarenheter,
hur svårt det är för en politiker i karriären att ändra ståndpunkt i en
betydelsefull fråga. Har man en gång försäkrat väljarna att EU är i grunden bra
är det svårt att ändra mening utan förlorad trovärdighet. (Samma sak gäller
naturligtvis om man bundit sig för den motsatta ståndpunkten.) Detta, som gäller
oavsett om verkligheten förändras, är politikens tråkiga tröghetslag.
Till detta kommer att EU- kritiker i våra partier
får sin partilojalitet ifrågasatt. Vi har otaliga exempel från människor som
berättat för oss hur de stoppats i sin partikarriär då de öppet framträtt som
EU-kritiker. Det finns ett politiskens glastak i denna fråga. Med undantag från
våra två vänsterpartier är en uttalad EU-entusiasm ett politiskt säkerhetskrav
för att få tillträde till de innersta kretsarna i våra partier.
Det krävs därför en helt ny generation av
politiker för att ändra något så fundamentalt som det politiska etablissemangets
inställning till EU. De som nu står på höjden av sin politikerkarriär har
alltför mycket låst upp sig för att kunna erkänna vad som sker: att Sveriges
självbestämmande äts upp bit för bit. Det krävs en ny politikergeneration som
inte har investerat sitt politiska kapital i en vision om en europeisk överstat,
för att ändra färdriktningen och bringa riksdagens åsikter i samklang med
folkets. Det är i detta perspektiv som de borgerliga ungdomarnas initiativ skall
ses. Nu finns en helt ny generation av EU-kritiker, representerande hela vårt
politiska spektrum uppe på banan.
De ekonomiska vinsterna av en ökad politisk
integration är försumbara. De länder som valt att stå utanför EMU har t ex en
bättre utveckling än euroområdet. De politiska vinsterna av ökad överstatlighet
är synnerligen tvivelaktiga, och ur demokratisk synpunkt finns inga vinster
alls, bara förluster.
I 50 år har EU vuxit i makt, kostnad och myndighet.
Det blir de unga politikernas uppgift att under de kommande 50 åren föra denna
makt tillbaka, närmare folken. I valet mellan ett Europa som en supermakt eller
ett Europa bestående av samarbetande, men självständiga nationer, är det senare
alternativet en betydligt mer lockande framtidsvision. EU som projekt är helt
enkelt gammalmodigt. Överstatens makt bör rullas tillbaka.
Margit Gennser (fd riksdagsledamot, m)
Björn von der Esch (fd riksdagsledamot, kd)
Hans Lindqvist ( fd EU-parlamentariker, c)
Ingela Mårtensson (fd riksdagsledamot, fp)
Sören Wibe
(fd riksdagsledamot, s)